Rent tekniskt sett är din poesi alltid intressant, Gillian, men /.../ oförlöst. Som om du hade fångat en fjäril i en glasbur och lagt ned all möda på att konstruera själva buren och fjärilen fladdrar med vingarna för att slippa ut, men det märker inte du.
(Joyce Carol Oates, Djur, 2002)
Orden träffar mig rakt i hjärtat. Det slår mig att den liknelsen även skulle kunna gälla för min s.k. konst. Om jag ska vara ärlig så har jag inte ens reflekterat över att det är detta jag ägnar mig åt, att jag först och främst konstruerar. Finns det en själ i det jag gör, en frihetslängtande fjäril? Naturligtvis... eller i alla fall tror jag det. Men jag vet inte hur jag ska kunna förlösa den.
Finns det en förlösning i själva konstruerandet?
Kan jag "bygga ned" buren och på så vis släppa fjärilen fri?
Eller måste jag krossa glaset?
Hur gör jag det?
3 kommentarer:
Jag vet vad jag gjorde för fel men jag kunde inte kommentera i föregående inlägg. På två dagar har det "drällt in" vackra saker här. Både i form av målngar, halsband och poesi. Du är så talangfull redan. men jag tror att du har mer att ge. Målningen nedan undrar jag om jag får låna till min blogg och skriva en dikt till? KRamar...
Gisan: Självförtroendet är aningen knyckligt, tyvärr. Jag måste fundera mer på det där.
Självklart får du låna målningen om du uppger mitt namn. Så spännande det ska bli att läsa dikten! Jag blev rejält nyfiken.
Givetvis kommer ditt namn finnas med och länka hit. Tack!
Skicka en kommentar